biebsstories.blogg.se

Det känns som att jag har aldrig vaknat upp till en sån här huvudvärk. Det var som om små minioner var inuti mig och hoppade studsmatta. Och det känns inte bättre när jag hör massa skrik nerifrån. Inte nu igen. De tjafsade precis som vanligt för något helt onödigt. De visste knappt själva vad de bråkade om.

Jag hade ingen lust att gå ner till de andra. Jag ville bara stanna här, i min säng. Ingen lust att prata med någon alls.  Jag hörde fotsteg som närmade sig mot mig. En lätt knackning hördes på dörren och en sekund efter öppnades den av Isabelle. Isabelle var ett år äldre än mig,  men hon hade gått om en klass så ibland hade vi lektioner tillsammans.

”Hej, bra att du är vaken” sa hon och satte sig på sängkanten. ”Ska du inte komma ner?” .

”Jag har skit ont i huvudet!” suckade jag och reste mig upp. Jag gick mot fönstret och drog bort gardinerna från fönstret.

”Vad är det de bråkar om där nere?” frågade jag och kollade ut. Varför ska det alltid vara varmt ute när jag inte kan göra något?! Jag vände mig mot Belle och kollade på henne med en min som hon fattade att jag väntade på ett svar.

”Jag vet inte” sa hon och ryckte på axlarna . ”Jag tror inte ens att de själva vet om det”.  Jag la armarna i kors och vände mig mot fönstret igen med en suck.

”De är så jävla jobbiga ibland”.

”Jag vet” sa Belle innan hon fortsatte: ”följer du med ner?”

”Jag kommer snart” svarade jag och log ett snett leende.

Hon reste på sig med en nick och gick mot dörren. Jag hade blicken på hennes rygg tills dörren stängde igen.

Jag kom ut ur duschen och kände att huvudvärken nästan hade gått över. Jag kände mig en aning piggare också. Jag tog på mig mina kläder som jag la på sängen innan duschen. Jag ställde mig vid spegeln och kammade igenom hårt lite fort och la lite mascara på. Jag kunde fortfarande höra skrik och tjafs nerifrån. Hur orkade de hålla på egentligen?

Rösterna höjdes och de kändes som att våld skulle börja komma snart. Men jag vet att mina bröder- vi var inte syskon på riktigt, Tyler var min storebror, de andra var som mina syskon –aldrig skulle börja slå varann. Affärer skulle aldrig få komma i mellan oss. Oavsett vad.

Helt plötsligt hörde jag en smäll. En hög smäll. Det jag misstänkte var att någon hade gått ut. Jag orkade inte längre, nu fick de vara nog. Jag gick ner för trapporna och allt var tyst. Inget ljud alls förutom mina fotsteg. Jag gick in till vardagsrummet och där satt alla förutom en person. Jackson, ”gängets ledare”. Jackson är äldst av oss alla och tack vare honom fick jag och Tyler ett hem att bo i. När Jackson blev riktigt arg lämnade han huset och ingen visste vart han tog vägen.

Belle var den ända som la märke till mig. Hon log ett snett leende mot mig och jag gjorde det samma mot henne. Jag suckade högt och då fastnade alla blickar på mig.

”Kan någon berätta till mig vad som har hänt?” frågade jag och kollade på Tyler och han fattade att jag ville att han skulle berätta.

”Ingenting har hänt syrran” svarade han med en suck.

”Ingenting? Vadå ingenting? Jag hör ju för fan hur ni tjafsar och Jackson är inte hemma så någonting har hänt!” nästan skrek jag åt de. Liam öppnade sin mun för att säga någonting men stängde den genast. ”Liam?” sa jag hans namn med en lugnare röst.

”Jag… Jag tänker gå nu” sa han och hans axel krockade i min. Återigen smällde ytterdörren till.

”Jag undrar fortfarande vad som…” sa jag med en hög röst men Tyler avbröt mig.

” Justin och hans gäng ska flytta hit och han ska börja i vår jävla skola!” utbrast Tyler.

”Justin som i Bieber?” frågade jag förvånat.

”Ja, Justin fucking Bieber!”